Jönköping är en stad som är känd för sin stora kvantitet av kyrkor. Ibland kallas staden för Sveriges Jerusalem. Det finns många olika kyrkor - pingst, missions, jehovas vittnen, mormon och katolska utöver de som tillhör svenska kyrkan. Men det finns också en del moskéer här. Det finns en eller två shiitiska moskéer, en bosnisk, en somalisk och vår moské - som är den största.

Jönköpings Islamiska Församling är stadens största och äldsta muslimska församling – grundad 1975. Idag finns vi fem kilometer utanför centrum i förorten Råslätt. Vår lokal är en före detta fritidsgård och renoverades senast förra året – då utökades kvinnornas bönesal och hela moskén målades om.

På fredagsbönerna träffas uppemot 200 personer för att lyssna på veckans predikan. Moskén har öppet från bönen fajr klockan 04.00 till isha klockan 21.00 men detta beror naturligtvis på de olika årstiderna på grund av bönetidernas förändring.
Tyvärr har vi ingen utbildad imam i vår moské utan olika personer turas om att predika och leda bönerna.

Vill du veta mer om Jönköpings Islamiska Församling så hittar du kontaktmöjligheter under Kontakt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Moskén är islams helgedom. Ordet kommer ursprungligen från arabiskans masjid som betyder plats för tillbedjan. I en moské kan man till exempel studera, be eller gifta sig. Men det ordnas även middagar, möten och andra aktiviteter för församlingen. Därför har många moskéer stora tillbyggnader som kan inrymma så väl klassrum som övernattningslokaler.

Eftersom islam är ikonoklastisk, det vill säga det är inte tillåtet att avbilda människor eller djur, finns det inga porträtt i moskéerna. Trots detta är de för det mesta överdådigt utsmyckade med ornamentala målningar och vackert skrivna utdrag ur Koranen.
De flesta moskéer byggdes ursprungligen outsmyckade och enkla. Men det anses bra att skänka föremål som är till nytta för församlingen. Således kanske någon skänker fina taklampor och någon annan betalar för att mihraben ska utsmyckas. På detta sätt växer varje moskés inredning med tiden och blir ett unikt historiskt dokument.

En rikt smyckad moské betyder med andra ord att den sannolikt är väldigt gammal. En nybyggd moské kan få gåvor från andra församlingar, exempelvis en uppsättning av Koranen.

Bönerummet
Detta är den egentliga moskén, även om man till vardags benämner hela byggnaden som moské. Här inne finns exempelvis Qiblaväggen, Mihrab och Mimbar. Golvet i bönerummet är ofta täckt av fina mattor eller av en heltäckningsmatta.

Minareten
Varje moské har en minaret. Detta är ett högt torn, antingen sammanbyggt med moskén eller fristående. Då det är dags för bön går mu'adhdhin upp i minareten för att genomföra adhan, böneutroppet. Ursprungligen saknade moskéerna minaret, då genomfördes adhan på lämpligt ställe där det hördes tydligt.

Balkongen och kvinnornas del
I många moskéer är den stora bönsalen en plats där alla får vistas. Men i stortsätt alla moskéer har separata utrymmen till vilka kvinnorna kan dra sig tillbaka i avskildhet. Ett vanligt exempel på detta är att bygga en balkong i bakre delen av bönsalen. Då kan kvinnorna delta i bönen i avskildhet. Det brukar även finnas utrymmen där kvinnorna kan ägna sig åt studier och kontemplation, till dessa är det förbjudet för männen att tillträda.

Qiblaväggen
I varje moské är en av väggarna riktad mot Mecka denna riktning kallas qibla. Det är framför denna vägg som man samlas i  rader då det är dags för bön.

Mihrab
Mitt på qiblaväggen finns mihrab som är den nisch som visar vägen till Mecka. Mihraben är oftast den mest utsmyckade platsen i moskén. Även om riktningen mot Mecka är en helig riktning, är inte mihraben helig i sig. Mihraben kan antingen muras in i väggen så att den utgör en utbuktning på utsidan av huset eller vara en lös möbel monterad inomhus.

Mimbaren
Bredvid Mihraben står det ofta en mimbar. Detta är en predikstol från vilken imamen genomför sin predikan. Detta sker vid fredagsgudstjänsten och predikan kan innehålla allt från uppläsning av stycken ur Koranen till egna berättelser.

Tvagningsplats
Koranen föreskriver att man före bön bör genomföra en ablution; en rituell tvagning. Denna tvagning kallas även för Wudhu. Tvagningsplatsen kan var så väl ett vanligt handfat som en väl smyckad brunn. Det viktiga är att själva tvagningen utförs på rätt sätt.